Från Stig Dagerman’s bok ”De dömdas ö”.
Två ting fyller mig med fasa: Bödeln inom mej och bilan ovanför mig.
Dikt av Spoon Jackson.
I go where the wind hides
When it's not blowing.
I watch the clouds gobble
Up the moon.
I see my thoughts, my feelings,
My love crash
Like seas on ships.
I stand on top of swords and spears.
I walk up on endless staircases and mountains
On the tips of giant nails
Drinking spirits out of huge goblets.
My heart pounds against no chest.
I know not what to tell it
Crowded in solitude.
Too many souls alone to be
One body.
The moon's a defaced minted silver dollar.
It sleeps alone in its own universe.
No longer a star.
Today I died.
I died yesterday and tomorrow.
At night I fly.
Och varför är det bara en, en enda av de mästare som jag står i daglig dialog med, som inte är man?
Varför är det så?
Skulle jag börja reda ut det anmärkningsvärda med det skulle jag dö av tidlöst kvinnoraseri, därför gör jag det inte.
Jag använder redan för mycket av mitt liv till att dö.
Från boken ”Älskaren”.
Jag tror att mitt liv har börjat visa sig för mig. Jag tror att jag redan kan säga det till mig själv, jag har en obestämd lust att dö.
Jan i Skrolycka från boken ”Kejsaren av Portugallien”.
Han hade aldrig förr tänkt, att slutet kunde komma på det sättet, att jorden blev begravd under himmelvalvet och människorna dog av hetta och kval.
Från Linn Ullmann’s bok ”De oroliga”
Det är kanske detta vi söker genom hela livet: Den största möjliga sorgen för att äntligen bli oss själva innan vi dör.
Text för låten ”Enskilt rum på Sabbatsberg”, låten återfinns på skivan Sordin.
I natt svävar änglar vid din sängkant
Snart knackar någon på din dörr
Ändå tycks du ha det ganska ensamt
Din tid är slut och allt är som sig bör
Jag hoppas att du inte känner ängslan
inför din färd mot fjärran horisont
Somt är ledsamt somt är glatt i livet
din skjorta ren som snö, men är din själ lika vit?
Jag sitter här i nattens sena timma
men tror knappt att jag är till större tröst
Jag sköter en maskin som sprider ånga
den skänker lindring åt ditt sjuka bröst
Jag undrar om du sover eller tänker
och om du tänker vad du tänker på
Din matta blick som söker morgonljuset
har mist sin ungdoms glans och din hud är så grå
Jag hoppas att du skådat stora vatten
och att livets minnen inte mist sin färg
Jag ser din ande flyga ut i natten
ut från ett enskilt rum på Sabbatsberg
Jag sitter hopplöst hjälplös vid din sida
men känner tjusningen som döden har
Ett paradis där ingen människa lider
Jag är inte rädd att följa, men min ungdom får mig att bli kvar
After your death you will be what you where before your birth.
Livet är ett privilegium för medelmåttor, varför begår jag inte självmord? För att döden äcklar mig lika mycket som livet.
Från boken ”The People Look Like Flowers at Last: New Poems”.
You have to die a few times before you can really live.
En aldrig sinande källa till visdom, Lydia Lynch en levande legend.
I'm completely optimistic, I know the end is coming.
Dikten ”Ingenting” från diktsamlingen ”Landet som icke är”, 1925.
Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.
Någonstädes långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind -
och det är allt.
Det finnes icke något mera än snön på granarnas gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,
och alla läppar bli med tiden svala.
Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,
och att leva förgäves är mindre än att dö.
Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida
och ingenting är äckligare än död för egen hand.
Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.
Esther Greenwood i boken ”The bell jar” (Glaskupan). Citat har Sylvia lånat av Oscar Wilde.
Death must be so beautiful. To lie in the soft brown earth, with the grasses waving above one’s head, and listen to silence. To have no yesterday, and no tomorrow. To forget time, to forgive life, to be at peace.
Från diktsamlingen ”Och natten viskade Annabel Lee.”
I dikten ”Befriare” skriver han, apropå mordet på John F Kennedy följande.
ingen vågade tänka det förbjudna
att döden kommit som en befriare
att han räddats undan
slapp återvända till Vita huset
och bli som dom andra
en människa som tvingas förråda sig själv
Låten ”Fourth of july” från albumet ”Carrie & Lowell”.
The evil it spread like a fever ahead
It was night when you died, my firefly
What could I have said to raise you from the dead?
Oh could I be the sky on the Fourth of July?
"Well you do enough talk
My little hawk, why do you cry?
Tell me what did you learn from the Tillamook burn?
Or the Fourth of July?
We’re all gonna die"
Sitting at the bed with the halo at your head
Was it all a disguise, like Junior High
Where everything was fiction, future, and prediction
Now, where am I? My fading supply
"Did you get enough love, my little dove
Why do you cry?
And I’m sorry I left, but it was for the best
Though it never felt right
My little Versailles"
The hospital asked should the body be cast
Before I say goodbye, my star in the sky
Such a funny thought to wrap you up in cloth
Do you find it all right, my dragonfly?
"Shall we look at the moon, my little loon
Why do you cry?
Make the most of your life, while it is rife
While it is light
Well you do enough talk
My little hawk, why do you cry?
Tell me what did you learn from the Tillamook burn?
Or the Fourth of July?
We’re all gonna die"
We're all gonna die
We're all gonna die
We're all gonna die
We're all gonna die
We're all gonna die
We're all gonna die
We're all gonna die
Dikten: En gång blir allting stilla.
Engång blir allting stilla,
engång får allting ro.
Ej något skall förvilla
min själ på kvällens bro.
Ej skall jag se tillbaka,
ej heller framåt än,
allt minne är och vaka
och liv och död min vän.
Från boken ”Att springa”.
Jag är Julia
jag fanns här
mitt ibland er
och kanske borde jag ha stannat längre
men livet är som en hästsko
öppet i båda ändar och hårt som järn rakt igenom
Holden Caufield i boken ”Räddaren i nöden”.
Jag står där som en räddare i nöden. Jag vet att det låter vansinnigt, men det är det enda jag skulle vilja göra.
Diktens namn är: Döden i sandlådan.
En morgon låg döden
i vår sandlåda
med stela vingar
och utrunna ögon
Inför döden
blev vi först stumma
mycket långsamt
närmade vi oss
med våra pinnar
När vi stött dem
in i ögonhålorna
flög blåskimrande flugor
skrikande ut
Vi drog i dödens
små kalla fötter
bände till sist upp
dödens hårt slutna näbb
och fyllde den med grus
Det lilla ansiktet
fick då ett förgrämt drag
likt svarta tårar
vällde skalbaggar
ut ur näshålorna
Då fylldes vi av sorg
och smekte den lilla döda
plockade försiktigt bort gruset
ur den gapande munnen
När tungan plötsligt lossnade
från sitt fäste
sprang vi skrikande därifrån
Men vi kom tillbaka
döden lämnade oss ingen ro
nedsparkad i ett dike
låg den nu
med löst dinglande huvud
Den sorgset halvöppna näbben
gjorde oss åter betrykta
tills vi plötsligt mindes
att döden hör jorden till
Begravning, gravsten, sånger -
Vad vi arbetade!
Med vilken glädje!
Snart var döden skymd
av små staket och kransar
Vi sjöng oss hesa
berusade av glädje
Döden, med sin utryckta tunga
var förhoppningsvis
redan i himlen
Vi levande myggbitna barn
dansade oss nu varma
kring graven
Gott hade vi om döda löv.
På den bestämda dagen
Vi tände dessa döda löv
för gröna löv i hagen.
It is not worth the bother of killing yourself, since you always kill yourself too late
Naturlära, Albert Bonnier Förlag, 2014, sid 159
När jag dör
vill jag att du gräshoppa
skall vakta min grav
Så länge jag botaniserar, är jag icke olycklig, och jag försäkrar Er att om man icke störde mig, skulle jag, under hela min livstid, ej upphöra att botanisera, från morgon till aftonen.
En dag ska vi dö. Men alla andra ska vi leva.
Bröderna Lejonhjärt, Raben & Sjögren, 1973, sid 22
Jonathan, jag kan simma, skrek jag. Ja, det är klart du kan simma, sa Jonathan. Och då kom jag att tänka på något. Jonathan, har du märkt en sak, sa jag. Jag hostar inte något mera. Nej, det är klart att du inte hostar, sa Jonathan. Du är i Nangijala nu.
Himmelstrand, Ordfront förlag 2014, sid 179
Vad som än krävs av henne så vill hon göra det. Vad som helst för att bli befriad från livet, men ändå leva.
Skogsliv vid Walden, Wahlström & Widstrand, 1990, sid 166
Jag flyttade till skogarna för att kunna leva överlagt, för att endast befatta mig med livets innersta och sannaste beståndsdelar och se vad jag kunde lära därav, så att jag i min dödsstund skulle slippa att göra den upptäckten, att jag aldrig hade levat.
Från fotoboken ”Tulsa”.
Death is more perfect than life
Skrivet av Isabelle i slutet av hennes liv. Hon blev 27 år.
Tanken på döden är mig sedan länge nära. Vem vet? Kanske låter jag mig snart glida in i den, vällustigt och tveklöst. Med åren har jag lärt mig att inte vänta något annat av livet än den extas som glömskan skänker.
Från sidan personligt på Alvtegens webbplats.
Sorgen lärde mig också att döden är en påminnelse om livet.
Från boken ”The Canterville Ghost”.
Yes, death. Death must be so beautiful. To lie in the soft brown earth, with the grasses waving above one's head, and listen to silence. To have no yesterday, and no to-morrow. To forget time, to forget life, to be at peace. You can help me. You can open for me the portals of death's house, for love is always with you, and love is stronger than death is.
Del av låten ”There Is A Light That Never Goes Out” av The Smiths
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
Fredrik Backman
Boktitel: Min mormor hälsar och säger förlåt
Sidan: 270
Dödens mäktigaste kraft är inte att den kan få människor att dö, utan att den kan få människorna som lämnas kvar att vilja sluta leva.
Han var inte bara den störste resenär jag känt, därför han var den mest sanne; han var också en av de lyckligaste människor jag har haft förmånen att träffa. Jag är ledsen över att inte veta vad det blev av honom, eller rättare sagt, jag antar bara att jag borde vara ledsen, för nu när det har förflutit tio år eller mera sedan den korta period då jag kände honom är han förmodligen en vuxen man, dum, plikttrogen, kanske gift, någons sociala stöd - kort sagt död redan i livet. De är rentav möjligt att han börjat resa kroppsligen, han som var en så framstående själslig resenär. (Han reste enbart genom broschyrer!)
Dikten “Resumé” från diktsamlingen ”The Portable Dorothy Parker”.
Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp.
Guns aren’t lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.
Från boken ”Fjärilseffekten”.
Dödens smärta bärs av dem som blir kvar...
I boken ”Änglavakter” (Pocketversion) sidan 60 går dessa ord att finna.
Döden var inte vacker, men ibland var den så motbjudande att den inte alls gick att förstå.
I Sydsvenskan 5 Oktober 2013.
Ju närmare döden man kommer, desto mer vill man göra något riktigt bra. Och det har jag inte gjort ännu.
Utdrag ur Dagermans text ”Vårt behov av tröst är omättligt”.
Även mot dödens makt kan jag stå fri. Jag kan visserligen aldrig bli kvitt tanken att döden följer mina steg och ännu mindre förneka dess faktum. Men jag kan minska dess hot till intet genom att undvika att förankra mitt liv i så tillfälliga fästen som tideräkning och ryktbarhet.
Uppfångat på en fotoutställning om Christian Gidlund. Mer tankvärda ord finner du på bloggen I kroppen min.
Döden får inte vara farlig.
Jag måste ju möta den.
Du med.