Diktens namn är: Döden i sandlådan.
En morgon låg döden
i vår sandlåda
med stela vingar
och utrunna ögon
Inför döden
blev vi först stumma
mycket långsamt
närmade vi oss
med våra pinnar
När vi stött dem
in i ögonhålorna
flög blåskimrande flugor
skrikande ut
Vi drog i dödens
små kalla fötter
bände till sist upp
dödens hårt slutna näbb
och fyllde den med grus
Det lilla ansiktet
fick då ett förgrämt drag
likt svarta tårar
vällde skalbaggar
ut ur näshålorna
Då fylldes vi av sorg
och smekte den lilla döda
plockade försiktigt bort gruset
ur den gapande munnen
När tungan plötsligt lossnade
från sitt fäste
sprang vi skrikande därifrån
Men vi kom tillbaka
döden lämnade oss ingen ro
nedsparkad i ett dike
låg den nu
med löst dinglande huvud
Den sorgset halvöppna näbben
gjorde oss åter betrykta
tills vi plötsligt mindes
att döden hör jorden till
Begravning, gravsten, sånger -
Vad vi arbetade!
Med vilken glädje!
Snart var döden skymd
av små staket och kransar
Vi sjöng oss hesa
berusade av glädje
Döden, med sin utryckta tunga
var förhoppningsvis
redan i himlen
Vi levande myggbitna barn
dansade oss nu varma
kring graven