Avlivad av livet
Kommentarer inaktiverade för Avlivad av livet
Tänk dig för innan du sticker fram huvudet, det kan gå illa.
Tänk dig för innan du sticker fram huvudet, det kan gå illa.
Ett liv som släckts, jag hoppas den fått leva.
På ytan ligger rimfrost och hjälper graven att skimra i det skira vintermörkret. Tystnad endast enstaka bilar som likt döda själar hörs i bakgrunden.
Vad händer med oss när exponeras för världen? Vi växer, frodas för att sedan brytas ner till vi multnar och försvinner det enda som finns kvar är minnena som efter tid bleknar hos dem som är kvar.
Resan från barndom till vuxenhet kantas av drömmar, misslyckande och fatala händelser som alla påverkar vart vi hamnar och vad vi blir. Det som målas på oss av vuxna i vår barndom sitter sedan fast in i vår vuxenhet, när kan man då anklaga en vuxen för att ta ansvar för något i ens personlighet som bränts in i dig som barn?
Tystnaden är som ett eko av viljor som stängts inne och accepterat att inte interagera med varandra. Utan mod äter tystnaden upp en vacker själ och kväver en annan.
När vi överger något som människor, när vi står ensam och ingen eller inget att hänga upp våra liv på, då dör vi.
Men när vi överger naturen så frodas liv, då växer livet överallt och döden blir en perifer gäst som slukas av viljan till förändring vare sig det gäller frodas eller att förmultna.
Döden når fram till en på en mängd olika sätt, ibland som ett brutalt uppvakanande som kräver sin tribun i känslomässig storm i ditt inre.
När ljuste sippra in i de mörkaste vrå finner den platser som vi inte trodde fanns.
Det känns om stillheten slutit sig kring livet när allt blir tyst och du förstår vem du är.
Sanden, naturen, livet och så döden.
En kall decemberdag 2017 i natursköna Blekinge mötte den döden. Jag förundras över tyngden döden har när dess kraft utplånar en varelse från jorden. Det var som den bara lagt sig ner öppnat upp sitt inre och låtit livet rinna ut utan att känna smärta. Kan du dö samtidigt som du är mitt i ett språng eller infaller endast döden när du är helt stilla?
Ibland finner du gravar som talar till dig på det där speciella sättet som när någon viskar från andra sidan. En väg som lyser upp och visar vart du till sist kommer att hamna oavsett vad du gör eller inte gör.
stanna upp, vänta, låt livet sluta sig kring dig och dröm om en plats där allt faller på plats.
Tystnaden lägger sig som ett dis över ensamheten när du vandrar genom granskogen. Urgröpt av melakonin som upptar dig ser du ingen ljusning bland trädtoppar svajande likt bestraffningsverk som du ber till nåd inför. Nåd över ditt liv och sinne och humorn som dig aldrig nått.
På senare tid har jag frågat mig själv hur vida döden är ett tillstånd eller bara en motpol till livet. Döden är givetvis en förutsättning för att liv ska finnas men är livet en förutsättning för att döden ska finnas?
En gravplats för de döda.
Solen strålar över gravar, livet känns och döden är långt borta.
Ett dunkel som för tankarna till mörka vrå av ens medvetande. En tomhet som blir kännbar först när du lämnar den. Skogen, träden, naturen.
Vild ormbunker skänker varje mörk vrå en extra dimension av tyngd.
Du ligger där i din jord, blöt och frusen. En gång var du en man av stora ord nu är det ogräs på din grav och gräs som växer vilt och din stämma den hörs ej längre. Tomhet och glömska tar varje liv när det vandrar in i döden.
Tomtar och tomhet efter ett besök på kyrkogården. De döda uppstod inte idag heller, men vi gör ett nytt försök imorgon.
Vid Anna’s grav har jag stannat många gånger. Funderat på vem hon är/var. En del gravar finner dig och du återvänder utan att egentligen veta varför. Deras väsen fångar dig och ta med dig på resor i fantasin som bara är dina egna. Här stannar jag och låter graven tala till mig och låter Anna svara.
När människor omkring dig dör försvinner även en del av den värld som varit din referenspunkt, sakta så försvinner dina minnen och ersätts av andras minnen och världen som du en gång levde i blir blekare och blekare tills du också dör.
Döden är brutal när den krävt sitt offer på sin sista värdighet och kastat ut hens kropp till allmän beskådan.
Gravplatser som sköts som om den som vilar där under dog det närmsta året fast det gått över 60 år är att vårda sin släkts historia.
Döden kan vara en befrielse, livet kan vara smärtsamt och döden kan vara utvägen som gör att vi slipper smärtan. Kroppen lägger vi i jorden medans själen släpper vi fri att forma och skapa sitt egna hem någonstans under himlens skapelse.
Underbart vacker bild som pryder en av de 150 tusen gravarna på kyrkogården Montjuic i Barcelona. Det känns som tiden stått still och vi får här möjligheten att lära känna denna kvinna som en gång vandrat på Barcelonas gator. Graven är välskött och ett enkelt utsnitt som fångar dig som betraktare utan att tränga sig på och skapa obehag. Jag hoppas änglen vid hennes sida gör att hon i döden inte känner sig allt för ensam.
På Barcelonas äldsta kyrkogård Poblenou kan du beskåda marmorstatyn ”The kiss of Death”. Sägs ha inspirerat Bergman till filmen ”De sjunde inseglet”.
På graven under statyn står det att läsa:
”His young heart is thus extinguished. The blood in his veins grows cold. And all strength has gone. Faith has been extolled by his fall into the arms of death. Amen.”
Vissa bilder väcker tankar och känslor som vi kan relatera till döden.
Att vara tydlig blir allt viktigare. Tydlighet skingrar det oklara diset som ligger kring livet. Döden har en förmåga att ge livet den mening som människor söker.
GravN
Utan att tänka bygde jag mig en månraket. Vardagens tristess tillsammans med livets slut gjorde att jag ville uppleva något nytt.
Ett gravfält för att hedra de som vikt hädan. En plats där lugnet råder och eftertanken får gro. Förvisade av livet men välkomnade av markens fuktiga jord.
Ekoxarna kan ses flyga i skymningen högt uppe i trädkronorna, med kroppen i 45 graders vinkel. Svärmningen äger rum ljumma kvällar runt midsommar. Hanen dör efter parningen och honan dör efter äggläggningen i slutet på sommaren.
Tydligheten i ett budskap kan gör underverk för de som ser det!
Ens förflutna hinner ofta i fatt en när du minst anar det. Konsekvenserna av det kan vara ödesdigra och komma att sätta djupa spår i ditt yttre.
Ola Nilsson och hans fru Johanna vilar på denna plats. Jag ser på graven med vördnad och stor tillförsikt inför min färd mot dödens rike.
En skyddsängel för fallna själar.
Även det som hedrar döden kommer den vägen vandra. Detta är en begravningsbukett från Reykavik’s fantastiska kyrkogård Hólavallagarður.
Från Hólavallagarður kyrkogården på Island i Reykavik.
En nekrolog minnesord om en nyligen avliden person. Ordet kommer från grekiskan där ”nekros” betyder död eller avliden, och ”logo” betyder lära, ord eller förteckning.
En inte alldeles vacker syn är döden när vi förlorar vår syn.
Långt senare förstod du
Att också sorgen är en del av rikedomen
Att sorg är glädjens kronor
Sedd ifrån ett annat håll
Att saknaden
Och ångesten
Och gråten
Är vittnesbörd om livets storhet
Och givna blot åt den som vågar leva
Anita Wemmenborn, 1938-1982
Ibland väljer vi att gömma oss från det vi tycker är jobbigt. Döden försöker vi undvika till varje pris även om den ständigt ruvar i vår närhet. Lyft upp döden, våga prata om den och gör den till din vän.
77,8 procent av alla svenska som dog 2012 blev kremerade.
Vi vill ha en känsla av att inte vara maktlösa inför döden. Det är vi som har kontrollen inte döden. Vi vill kunna lura döden och inte känna oss tvingade att möta den. Detta tror jag är vanliga tankar när vi tänker oss att sjukdomen vi drabbats av innebär ett utdraget lidande. Vi vill inte att sjukdomen bestämmer över oss utan vi vill bestämma över den, i alla fall när det kommer till vårt liv. Ett sista val där vi sätter agendan, där vi bestämmer över liv och död. Men när döden väl närmar sig så slåss vi oftast med näbb och klor för att hålla den borta och tankar om kontroll och möjligheten av att själv välja känns avlägsna och futtiga.
I det mystiska väcks fantasin och saker som annars inte får vår rädsla att triggas igång smyger sig på. Döden frodas i mystiken och så länge den ligger där kommer vi att vara rädda för den. Genom att se den och lyfta upp den i ljuset tror jag att vi kommer kunna hantera dess ständiga närvaro på ett bättre sätt.
Ibland är det mer liv i döden än i livet självt.
De gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand,
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång till soluppgång
Det var den sista dagens morgon
Jag stod som harens unge, när han kom
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå
Döden tänkte jag mig så.
Dikt av Bo Setterlind
